En helt vanlig vals

Den sommarn tillsammans med dej blev så kort,
den slog knappast ut i nån blom.
Du kom där som solen. Men när den gick bort
blev sommarens trädgård så tom.
Vår sommar tillsammans var ingenting alls
för dej – du var bara en gäst,
som bara var med i en helt vanlig vals
på sommaren vanliga fest.

Du tänkte ingenting mer på mej
än att jag var med i en dans.
Jag teg – men gladdes åt dansen med dej.
Jag var lycklig för att du fanns.

För mej var du solen och vatten och jord,
för mej var du sommarens kraft.
För dej var jag luft – och små vanliga ord
är allt som vi mellan oss haft.
En helt vanlig arm var min arm runt din hals,
min hand var så vanlig i din.
Vi dansade ut i en helt vanlig vals.
Och glädjen den var bara min.

Ja, det är bara en vanlig vals
som gör att jag minns dej, min vän.
Men valsen känns inte vanlig alls
när jag nynnar på den igen.

Den handlar om väntan som aldrig tar slut,
om någon man aldrig får se.
Den handlar om gåtan man aldrig får ut,
om gåvan man aldrig får ge.
Jag spelar min vals i en vemodig dur.
Då öppnar den dörren på glänt
till bortglömda rum, ger en skymt, en kontur,
en skugga av det som jag känt.